Ja visst gör det ont

Velger idag å publisere et dikt av den svenske lyrikeren og forfatteren Karin Boye.
Diktet fikk jeg på en lapp av Mamma, en dag det var ekstra vanskelig å være et tre som ikke helt får til å springe ut og blomstre

Lappen lå på sengen min, med påskriften:

"Til en 17-åring, fra en annen
- en gang..."

Mamma

*

Ja visst gör det ont när knoppar brister
Värfor skulle annars våren tveka?
Varfor skulle all vår heta längtan bindas, i det frusna vinterbleka?
Höljet var ju kroppen hela vintern
Vad är det for nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister:
Ont för det som växer - och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller
Skälvande av ängslan tungt de hänger
Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dom neråt, hur de klänger
Svårt att vara oviss, rädd och delad
Svårt att känna djupet dra och kalla
Ändå sitta kvar och bara darra
Svårt att villa stanna - och villa falla

Då, när det är värst och det inget hjälper
Brister som i jubel trädets knoppar!
Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar
Glömmer att de skrämdes av det nya
Glömmer at de ängslades för färden
Känner ett sekund sin största trygghet -vilar i den tillitt
Som skapar världen